Det blev bara ett besök hos maken förra veckan eftersom jag känt mig aningen snuvig. Kanske bara någon allergi. Men för säkerhets skull avstod jag från besök. Nu känner jag mig helt symptomfri och idag hälsade jag på igen. Det gick inget vidare. Han hade fått en fleecekofta på sig, men verkade ändå frysa. Jag ringde efter personalen som fick svepa in honom i en filt. Men den drog han i, knölade runt tills den låg hopknycklad i hans knä.
Över huvud taget verkade han så orolig. Fingrade på allt, skulle absolut fram till trädgårdsbordet som står i den lilla utemöbelgruppen. Vickade och drog i skivan så jag fick rädda en kruka med blommor från att välta. Lyssnade inte på mig, mötte inte min blick. Jag gav upp, frågade om han ville in igen. ”Ja!” sa han tydligt och klart.
Återigen ringde jag på personalen och meddelade att han ville in igen, efter bara några få minuter … De frågade honom också och jag tror att han nickade. Men när de baklänges drog in honom genom dörröppningen fick han fatt i en stor blomsterurna. Jag hann precis ta tag i den och hålla emot, medan en annan av personalen fick tränga sig ut och bända loss hans fingrar.
Kanske han hade hallucinationer?
Man kan ju lätt förstå att ett sådant besök efterlämnar olust, oro och en känsla av att maken inte (längre) får något ut av mina besök. Att det bara stör. Suck.
Men nu fick jag faktiskt avbryta mitt skrivande för att mobilen ringde. Det var från makens boende, han ville prata med mig, sa kvällspersonalen. Även telefonsamtalen har blivit allt kortare. Jag försöker säga något, ställa Ja/Nej-frågor. Men när jag inte hör vad han svarar så tar jag till det fega: ”Vill du kanske säga god natt? Och puss puss?” Det slutar ofta med att han säger just ”pusspuss”. Ikväll vete katten vad han sa. Men han räckte nog mobilen till personalen sen, för denne frågade mig om vi var klara.
Jag tycker så förfärligt synd om maken! Men vad kan jag göra? Har lämnat två kassar Pucko som han älskar. Och skrivit ett kort med glada smajlisar i 3D som jag ska posta, med frimärke. Har bett familj och släkt att skicka ett kort då och då. Tror de glömmer bort det. Och jag vet inte ens om maken uppskattar att få kort. Jag har ju ingen blekaste aning om vad som rör sig i hans huvud!
Det där med mejladress till kontaktpersonen har jag inte frågat om. Däremot har jag skickat sms till sjuksköterskan om att jag tycker att han borde få vitamintillskott igen, nu när han äter så dåligt. Hon tyckte det var en bra idé, skulle lägga till det på listan. Finns en påbörjad burk kvar efter att de slutade ge honom i vintras eller när det var. Då åt han sin mat mycket bättre. Jag beställer en burk till på nätet. Frågade personalen om han är ute något och jo – de fikar ute numera. Finns en uteplats med tak. Så lite sol får han väl då och då. Jag saknar våra promenader …
Fru Parkinson 
[cid:storage_emulated_0__EmailTempImage_0_Drawing_1591812799656_png_1591812800326]Fantastiskt fint foto på hunden bland alla blommorna
Tråkigt med maken det är tärande och blir ju inte bättre
Men vilken underbart söt hund du har, min dotter hade en
likadan fast svart som tyvärr gick bort i november då var
hon 14 år och mycket dålig.
Det är ju inte lätt att fatta ett sådant beslut att ta bort en
sjuk och gammal hund.
Hälsar Lena
Anhörigvårdare
Skickat från Samsung Tablet.
GillaGilla
Tack Lena. Tyvärr är din kommentar lite svårläst men man förstår ju. Jo hundarna är verkligen en tröst och något jag inte kan vara utan. Jag fick avliva vår mellanschnauzer förra året då hon blev akut dålig vid 14 års ålder. Det var tungt. Men kvar hade jag redan då dvärgschnauzern Tessi och hennes blandrasdotter Flisan. Vill gärna ha två hundar, de har så roligt med varandra och om den ena måste tas bort har jag en kvar …
GillaGilla
Åh vad ledsamt, förstår vad ledsen du måste bli. Svårt att veta vad frustrationen beror på, men han har kanske svårt att förstå detta med restriktioner för COVID-19. Detta med att hålla avstånd kan uppfattas så fel. Han kanske tror att det är något du bestämt och blir arg, ja man vet inte hur tankarna går. Tror säkert han saknar dig, men har kanske inte förmågan att visa och säga det och det blir ilska istället. Min make hade i början svårt att förstå varför han skulle undvika träffa folk. Han var ju inte sjuk… Så diskussionerna blev många om varför jag bestämt detta…förstod inte detta med virus, det blev för diffust. Sedan blev det åt andra hållet när allt på tv o radio handlade om Corona, fick då slå av all info mellan varven för annars blev han så rädd. Tänker igen på din man, kan det vara så att han är rädd för att vara på boendet nu utifrån Corona-situationen, så han vill att du ska ”rädda” honom? Beror förstås på hur mycket tv o radio han lyssnar på. All media har säkert skrämt upp många sjuka och äldre. Jag har haft möjligheten att jobba hemifrån under våren och pausat hemtjänsten. Nu är vi i en annan diskussion om när vi ska börja med hemtjänst igen. Han tycker det är bättre och känns säkrare med mig förstås. Och ibland känns det lättare att jag tar allt, lugnare nu när jag finns hemma. Det är ju en påfrestning att hålla hemmet öppet varje dag, även om de i hemtjänsten är proffsiga på alla sätt. Igår ramlade maken för första gången, det gick rätt bra men han blev mycket rädd. Så mycket tid gick till att lugna och hålla om. En sådan gång undrar jag hur ska det bli när inte jag finns bredvid dygnet runt, särskilt den dag som han inte längre kan bo hemma. Vem ska då trösta och ta hand om på samma sätt, vem ska då vara hans trygghet. När man tänker så vill man bara gråta, men försöker orka. Ett tag till…
GillaGilla
Å kära Charlotte, vilken börda du måste bära! Jag är så … letar ord … så lättad och befriad över att inte längre ha maken boende hemma, trots nackdelarna överväger fördelarna absolut. För mig i alla fall. Det fungerade inte längre hemma då han blev allt mer hjälpberoende. I hans boende finns tex taklyft.
Det verkar som att du kan förstå vad din make säger? Det är det värsta för oss tror jag. Att maken inte kan göra sig förstådd annat än med enstaka ord, på sin höjd. Som veterinär tror jag nog han har koll på detta med virus och smittrisker. Personalen på boendet har inga skydd vad jag har sett, annat än handskar. Kanske mer när de sköter honom nära. Men jag upprepar när jag hälsar på, detta med tvåmetersgränsen, att sjuksköterskan har bestämt så för att vi ska kunna ses. Vill verkligen tro att han förstår att det inte är jag som håller mig undan.
Jag hoppas innerligt att det ändå kommer fungera bra när din make så småningom flyttas till något boende. Och att det blir en plats som är lika bra som där min make bor, personalen där är mestadels toppen. Det är ett LSS-boende med bara 6 platser, tack vare att maken var <65 när han fick platsen.
GillaGilla
Det här med skyddsutrustning, man hör och ser ofta människor säga att ”personalen hade ingen skyddsutrustning”…Det är säkert olika på olika ställen men på mitt jobb har vi plastförkläde och handskar när vi ”sköter” den boende. Alltid, även utan coronan. Nu i coronatider har vi detsamma, plus att om vi har misstänkt eller konstaterad covid19 så har vi visir och ibland munskydd hos den boenden.
Vi har alltså inte visir hos alla, inte hos de som inte har misstänkt eller konstaterad covid19. Och är vi i personalen sjuka eller har symtom är vi inte på jobbet.
Svårt med din man, vad det kan bero på att han är som han är, men ibland får man ju bara acceptera att det är så här nu. Men jag förstår att du saknar era promenader!
GillaGilla
Jag hoppas att du förstår att det inte var kritik mot personalen när jag skrev: ”Personalen på boendet har inga skydd vad jag har sett, annat än handskar”. Tänkte det som att maken inte behöver bli skrämd av att personalen ”plötsligt” döljer sina ansikten. Skönt att det är sommar, då kan man ju lätt umgås ute! Blir värre om detta fortsätter in i vintern.
GillaGilla