Jag kommer ihåg … eller?

Julen är slut om om femtio minuter, räknat från just NU. En av mina julklappar till maken var boken Jag kommer ihåg av Peter Englund. Läste om den i någon tidning och tyckte den verkade intressant. Innan jag slog in den i julpapper, bläddrade jag lite bland sidorna. Den är väldigt speciell, hela boken består av numrerade stycken. Vart och ett är ett minne från hans barn- och ungdomstid. Han är född 1957 så maken och jag är bara två-tre år äldre. En passande present för vår generation, absolut inte något för våra barn.

Jag tänker att jag ska läsa ur den för honom några sidor då och då. Testa hans kom-ihåg. Det brukar normalt vara bättre än mitt vad gäller gångna tider. Hoppas att han ska stimuleras av att minnas. För närminnet har utan tvivel blivit sämre. Framför allt har han glömt hur saker fungerar.

I vår familj har vi alltid skrivit julrim, en tradition som vi båda fört med oss från våra respektive familjer – svärmor var en hejare på det, liksom min pappa. Han kunde vara väldigt påfrestande eftersom det alltid var han som delade ut klapparna och läste rimmen vi andra skrivit. Tyckte han det var för dåligt, ändrade han eller la till så det blev bättre… Inte bra för självkänslan hos ett barn som slitit för att hitta rimmande ord.

Till denna julklapp skrev jag ett rim jag blev rätt nöjd med, så här diktade jag:

Du och jag minns …
genom årens suddiga lins
Dixie-kola och tomtebrus
Stematsa i nysilverkrus
Filmstjärnor i bunt
med en gummisnodd runt
Hink och spade i lådan med sand
indianer och cowboys i präriens land
TV-hallåa efter testbildens spänning
Småflickor som alltid bar klänning
Hundratals minnen från barndomens tid
Får du nu från din gamla … (här skrev jag mitt namn som rimmar på tid.)

Stematsa kanske måste förklaras. I min familj användes en stor nysilverpokal för juldrickat på julaftonens julbord. Pappa blandade till en dryck av julöl, porter och kanske något mer, osäker på receptet. Ville man dricka ur denna sa man högt: ”Stematsa!” (egentligen Sten Mattsson). Den som senast drack eller vem som helst skulle då svara: ”Vad vill du?” ”Jag vill dricka!” sa man då. ”Drick då” fick man till svar.
När man druckit sig otörstig skulle man erbjuda drycken till någon annan genom att säga ”Stematsa!” igen. På frågan ”Vad vill du?” blev svaret nu ”Jag har druckit”. ”Hur smakade det?” undrade den som ville ta över. ”Känn på!” sa man då och skickade över bägaren.
Har försökt Googla på detta lite snabbt utan resultat. Någon av mina läsare som känner igen traditionen?

Tycker jag si eller så eller mittemellan?

Maken och jag ska vara med i en undersökning om hur det står till med allt möjligt när man haft parkinson länge, respektive är anhörig. Har tappat bort beskrivningen som kom för en tid sedan, men har nu fått ett par formulär med en massa frågor. Maken också, fast inte samma förstås. Först är det fyra sidor med 30 påståenden där man ska kryssa för antingen Stämmer eller Stämmer inte. Det är frågor som till exempel:

Det känns som att jag aldrig har tid att sitta ner och koppla av.

Vi pratar aldrig med varandra.

Ingen kommer och hälsar på längre.

Det känns som jag förlorat min frihet.

Jag gissar att de har lånat från uttalanden av andra anhöriga, för mycket låter som citat.

Dessutom finns det några sidor med 22 frågor som ska besvaras med ett av 5 alternativ i en skala från Aldrig till Nästan alltid. Dessa frågor är i samma stil som påståendena. Sista frågan lyder:

Totalt sett, hur belastad känner du dig av att vårda din släkting?

Jag tycker detta är rätt knepigt, för det är ju inte ett stabilt skede. Vissa dagar är jäkliga andra går an. Men framför allt vill jag inte att maken ska se mina svar. Så jag väntar nog tills de ska lämnas in. Inte heller vill jag hjälpa honom besvara hans frågor, trots att han säger att han inte klarar av det. Vi ska få ett hembesök om detta av en parkinsonsköterska från Lund i januari, jag har sagt att han får be henne om hjälp. Jag vill inte veta vad han tycker och känner. Det känns för jobbigt.

(Slutligen finns det också en hälsodeklaration som vi båda fått, vilket känns fel eftersom där frågas saker som om man klarar att klä sig själv…)

Men allt detta får mig att fundera. Hur känner jag egentligen? Hur mår jag? Svaret skulle kunna bli mycket kortare än alla dessa frågor:

Jag känner att jag inte är fri att leva mitt liv som jag skulle vilja leva det.

 

”Även som gift kan man känna sig väldigt ensam”

Idag hittade jag senaste numret av LAND i postlådan (nr 49). Bläddrade igenom den, läste lite här och där, som jag brukar göra. På sidan 32 finns en frågespalt som handlar om relationer. I detta nummer beskriver en gift kvinna sin ensamhet – citatet i rubriken är från hennes brev. Gift sedan många år, fina jobb båda två, bra ekonomi, barn och barnbarn. Men hon upplever det som att hemmet blivit kallt. Hennes make verkar inte ha behov av kramar och kyssar.

Nu frågar hon experten (Dag Notini) om det är så att män känner att när sexlivet ebbat ut är allt kärleksliv slut.

Jag känner igen hennes beskrivning så väl, även om den tiden ligger flera år bakom mig nu. Det var innan makens sjukdom förändrade hans personlighet likaväl som den bröt ner hans fysik. Det viktigaste för honom var lördagskvällarna. Då stängdes barnen ute (bokstavligt) för då var det vuxenkväll. Det skulle vara bara vi två framför teven. Efter det kom veckans höjdpunkt för honom, när vi gick till sängs.

Jag minns att jag flera gånger klagade över att jag saknade vad jag kallade vardagsömheten. En kram när vi inte setts på några timmar. En smekning över kinden i förbifarten. En puss eller två bara sådär utan anledning. Detta är kanske viktigast för oss kvinnor, men jag tror att det därigenom blir väsentligt för båda parter. Sex är viktigt men inte tillräckligt.

Numera är förhållandet omvänt och sex helt ute ur bilden för oss. När maken ber om en kram får han det. Vi har en kvällsritual med godnattpussar som vi fortfarande håller igång. Jag försöker tänka på att ibland stryka honom över armen eller ryggen. Men själv har jag inte längre något behov av ömhet från hans sida, vi är för ojämlika. Jag är vårdaren och han vårdtagaren. Jag får inget ut av samlivet från honom, inget jag vill ha i alla fall. Mitt behov av ömhet kan han inte fylla längre. Kärleken till honom har bytts mot medlidande och pliktkänsla.

Men tillbaka till frågespalten. Det gör mig så ont om denna kvinna. Att efter så många års äktenskap inte kunna ta upp problemet med maken, inte kunna beskriva sin ensamhetskänsla … Det är så sorgligt! Dag Notini skriver att det kan vara så att maken känner att han inte längre har kvar sin sexuella förmåga, att han är rädd för att ömhetsbetygelser ska leda vidare till en situation han inte klarar ut. Att det är därför han undviker kramarna. I så fall lider ju även han av ensamhet och det blir dubbelt sorgligt.

Det är synd om människorna … Men samtidigt så är det väl så att var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, sin egen möjlighet till lycka.
Så lätt att säga men så svårt att göra.