Tidigt imorse avled min make. Nattpersonalen var inne hos honom vid fyratiden, då var han vaken och meddelade på något vis att han frös så han fick en filt på sig. När de sedan tittade till honom vid halv sex var han död.
Trots att maken varit sjuk så länge och varit så hjälpberoende och skör kom detta alldeles oväntat för både mig och personalen. Hans allmäntillstånd har länge varit rätt oförändrat, stabilt, och det märktes absolut inget på honom dagen före. Jag har tänkt att han kanske mycket väl skulle kunna leva fem, tio år till. Men där hade jag fel. Kanske var det en hjärnblödning – han stod på antikoagulantia efter en propp i lungan för förra vintern. Det blir ingen obduktion, förstås.
Personalen hade gjort så fint när jag kom dit för att ta avsked, som det heter med fina ord. En bukett friska, levande rosor, ett tänt (batteri)ljus, ett par änglastatyetter … Maken låg som om han sov. De hade ställt fram en stol vid fotändan för mig. Så medkännande och omtänksamt. Jag är otroligt tacksam över deras inställning och goda vård.
På tisdag eftermiddag blir det en liten minnesstund för de andra på boendet och personalen. Jag är också inbjuden, tillsammans med makens andra anhöriga. Jag har spontant och preliminärt tackat nej. Varför sitta där och gråta när de kör det bildspel med foton på maken som de ska sätta ihop? Inte kommer jag klara att ”säga några ord” som de erbjudit mig heller.
Kanske jag ändrar mig …
Skulle vilja veta vilket som vore bäst för personalen och de andra brukarna. Är det själviskt att inte åka dit? Fegt? Vore det bra att avsluta med en sådan minnesstund? Mina barn vill säkert inte följa med om jag känner dem rätt.
Min första reaktion när läkaren ringde i morse var chock och tårar. Men nu när jag stillat mig känner jag mest en stor lättnad över att han slapp ett utdraget förlopp med sjukhusvistelse och jobbiga behandlingar. Jag och familjen har väl egentligen sörjt färdigt redan, för den make och pappa vi vill minnas har inte funnits här på många år. Ändå räcker det med några medlidsamma ord eller en varm kram för att tårarna ska börja rinna och strupen snöras samman. Jag bävar inför begravningen, men vet också att vi kommer vara flera nära anhöriga som alla kommer gråta.
Nu vidtar allt det där som hör till ett dödsfall. Jag har pratat med begravningsbyrån jag valt och jag och två av barnen ska dit på personligt möte imorgon. Lägenheten ska sägas upp, liksom hemförsäkring, mobilabonnemang, kanske något mer … Någon form av bouppteckning krävs också, kanske jag kan göra det på nätet. Min bror är präst så den frågan är i alla fall redan löst.
Jag tänker inte gräva ner mig i detta praktiska här och nu. Ville mest bara berätta att anledningen att fortsätta denna blogg nu har försvunnit. Jag vet inte hur det blir med den nu, eller vad jag ska göra. Tänker att den kan väl ligga kvar tills vidare i alla fall. Gör ju ingen skada, kanske nytta.
Tack alla som följt mig genom åren. Kanske jag tittar in och skriver något mer längre fram.
Fru Parkinson 