Tiden går. Januari har passerat förbi och vi är redan en bra bit in i februari. Har lite glömt min parkinsonblogg, av förklarliga skäl. Inte mycket händer vad gäller min make. Han har visserligen fyllt år, för några dagar sedan. Hans säkert i särklass tråkigaste födelsedag. Jag hälsade på honom på förmiddagen. Han har ett stort lager av godis, blommor bryr han sig inte om och kläder är så tråkigt att ge. Så jag hade till slut kommit på idén att sätta pappersklämmor i rader på en fin fleecepläd. Med klämmorna fäster jag upp hans vykort. Han har en försvarlig hög nu. Mest A5, via Postnords internettjänst, från familj och släkt. Pläden hänger framför en bokhylla som knappast någonsin används.
Ingen aning om vad han tycker om min present. Jag tänker själv att personalen kan sätta honom i rullstolen framför korten och så kan han … titta på dem. Suck – hur roligt är det? Bättre än många teveprogram i alla fall.
Samtidigt som jag var där råkade boendets sjuksköterska vara på besök. Hon ville kontrollera ett sår maken fått på en tå. Möjligen har han stött emot upphängningskrokarna för pumpen som styr lufttrycket i hans nya luftmadrass. Profylax mot trycksår. Oväntad biverkning i så fall. Det såg inte farligt ut, tyckte hon. Inte heller hans ljumskeksem, en följd av att han ständigt bär blöja.
Sköterskan och jag hade sms-kontakt för någon vecka sedan. Hon hade hört att maken har ett par allergier, ville veta mer om det. Jag berättade aningslöst och lite dramatiserande om när han hittade en nötpåse i min bil på hemväg nånstans ifrån, och stoppade i sig bland annat paranötter medan jag låste upp ytterdörren. Det skulle han aldrig ha gjort förr om åren, men detta var efter att han inte längre kunde tänka helt logiskt och förståndigt. Långt innan han flyttades till boendet. Knappt hade vi kommit in i köket förrän han började harkla sig. Kände sig alltmer svullen och konstig i mun och hals. Jag ringde 112, samt gav honom upplösta Betapredtabletter (snabbverkande cortison). När ambulansen kom var han nästan okej igen, så de kunde åka igen utan åtgärd.
Ett par dagar efter att jag berättat detta för sköterskan ringde hon och sa att boendets ansvariga läkare sagt att maken inte kommer bli vaccinerad mot covid19.
Inget jag kan göra åt det, tänker jag. Får nöja mig med att övriga på boendet, inklusive personalen, kommer bli vaccinerade. Och att jag själv, som 65+, hamnat i omgång 2. Så risken att han smittas kommer ändå minska när alla runt omkring vaccinerats. Någon mer av er läsare som råkat ut för detta?
Åter till födelsedagen. På kvällen hälsade två av de numera vuxna barnen på honom. De har båda länge jobbat hemifrån så jag tyckte risken var minimal. De kopplade upp det tredje barnet som bor långt hemifrån. Personalen hade lovat att fixa tårta, men när jag nämnde det vid mitt besök sa tårtbakerskan att ojdå, jag trodde det var imorgon han fyller år! Hon gör annars väldigt goda tårtor, jag har fått smaka en gång.
Mer har jag inte att berätta. Själv längtar jag efter våren. Visst är det uppfriskande och mycket vackert med alla dessa soliga snövintriga dagar, men det är också besvärligt med minusgraderna. Så småningom kan jag kanske ta upp våra rullstolspromenader igen, när jag har blivit vaccinerad och vädret blivit varmare. Det ser jag fram emot, att få ta ut maken i friska luften!
Tillägg 8 april 2021. Idag ska min make bli vaccinerad, nere på vårdcentralen! Hurra!
Fru Parkinson 