Dags för en lägesrapport känner jag. Det växande covid19-molnet skymmer himlen och presidentvalet i USA orsakar också oro. Jag tänker på hur extremt olika våra liv har blivit, makens och mitt eget alltså. Hur mycket anar han av vad som händer utanför boendets väggar? Han placeras framför teven ibland och hör säkert nyheterna, men jag gissar att han inte uppfattar mycket. Lika bra det.
Vår region hör till de som fått strängare restriktioner sedan tidigare och jag har inte besökt maken sedan början av november. Nu har ju regeringen dessutom förvarnat om att en ännu tuffare förordning är på väg, så ingen ljusning i sikte. Jag pratade med personalen på boendet i måndags med anledning av att de vill att jag skaffar en byrå åt maken. Hans kläder ligger i trådkorgar i ett väggfast skåp i det andra rummet, så jag gissar att de vill ha byrån i sovrummet för att lättare göra klädbyten. Normalt hade jag letat runt i second hand-affärerna efter en gammaldags byrå, men nu valde jag ut en tråkig, vit laminatbyrå på Jysk. Förvånande mycket folk trots att jag var där på förmiddagen. Men alla höll avstånd.
Nu spårade jag visst ut. Tänkte skriva om att personalen avslöjade att de ”fått in smittan på boendet”, som de sa! Jag hade föreslagit att jag skulle befria makens tvåa från en fåtölj när jag lämnar byrån, tänkte då få till ett snabbt besök hos maken, men det frivilliga besöksförbudet har nu hårdnat. Jag skickade ett sms till ansvarig sjuksköterska och fick ett delvis lugnande svar. Ingen av de sex som bor där är smittad, det är ”bara” bland personal man fått positiva provsvar. Nervöst förstås.
I måndags pratade jag också med en av de två parkinsonsköterskorna här i regionen. Hon känner väl till maken och hans historia sedan många år tillbaka. Jag hade bett henne ringa via ett meddelande på 1177.se i förra veckan och det fungerade fint. Min viktigaste fråga var om det skulle vara någon vits med att dra ner ännu mer på makens Madopark-dos. Han får sedan flera månader tillbaka två tabletter tre gånger dagligen samt kan få enstaka ytterligare vid behov.
Hon trodde inte att det skulle ge någon positiv effekt, att dra ner.
Jag har visst glömt att berätta om läkarbesöket 4 november. Det finns en allmänläkare kopplad till boendet, som annars jobbar på en vårdcentral. Jag såg till att vara där när hon kom på besök. Hon höll noga avstånd och gjorde ingen klinisk undersökning av maken, vilket väl var okej antar jag. Hade nog inte gett något. Sjuksköterskan som var med, skulle senare återkomma för blodprov (mitt önskemål pga Alvedonbehandling) och influensavaccinering. Läkaren är vänlig och empatisk men jag blev ändå lite frustrerad när jag på frågan om huruvida hon trodde att en sänkt Madopark-dos kunde vara bra, svarade med en motfråga:
”Vad säger hans neurologläkare?”
Det var det som fick mig att söka parkinsonsköterskan via 1177. Hon erbjöd sig förresten att kontakta sjuksköterskan och bland annat höra efter hur personalen uppfattar makens nuvarande eventuella symtom på parkinson. Till mig sa hon att det tyvärr knappast finns något att göra för att förbättra läget. Maken har ju tydliga demenssymtom nu. Sitter mestadels apatisk i rullstolen men ibland kan han tydligen vara ”pigg”, som personalen säger. För det mesta får jag dock svaret att han ”verkar trött idag”.
Har inget mer att skriva om känner jag. Kan bara hoppas att maken slipper smittas av covid19, vilket väl inte osannolikt skulle leda till hans död. Det finns skonsammare sätt att lämna jordelivet på.
Fru Parkinson 