Rullstol och blöjor

Maken har väl blivit lite piggare igen efter alla sjukhusbesök. Det största problemet nu – som personalen upplever det – är att han sover så lite på nätterna. Vaknar och uppträder förvirrat. I gengäld sover han för mycket på dagarna.
Ett gammalt problem som förvärrats igen.

Jag märker ju inte så mycket av detta eftersom han ju inte bor hemma längre. Att han sover eller halvslumrar när jag kommer är inte ovanligt, det är mer regel än undantag. Men han brukar kvickna till när han hör min röst, eller när minsta vovven skuttar upp i hans säng för att hälsa på husse. Hundar glömmer inte så lätt vem som hör till familjen/flocken.

För mig är det ett större bekymmer att han inte kan gå längre. Knappt ens stå. Det är veckor sedan han sist fick göra sina behov på toaletten. Både maken och personalen har vant sig vid att byta hans blöjor i sängen. Och rullatorn står bortglömd i det andra rummet i hans tvåa. Han har fått en ny rullstol som är mycket bekvämare och stadigare än hans förra. Komfortrullstol tror jag det heter.

För första gången någonsin överlämnade jag åt personalen att ta maken till folktandvården. Vi har fått boka om flera gånger pga hans sjukhusvistelser och dåliga ork, men i tisdags kom de iväg. Det var väldigt nära att de fick avboka men jag hälsade på ett par timmar före och fick då fram klart besked från maken att han själv ville dit. Han sov hela vägen dit och tillbaka i sjuktransporten.

Efteråt berättade hans kontakt-kvinna att nästa gång ska han till en annan våning, där de har lyft… De kunde inte flytta honom från rullstolen till tandläkarstolen utan fick behandla honom i rullstolen som ju går att luta bakåt rätt rejält. Så fast de var tre personer kunde de inte flytta honom utan risk för fall.

Vi har nyligen haft ett möte för att uppdatera ”Genomförandeplanen”. Jag sa då att jag skulle önska att man sätter in sjukgymnastik och träning för att maken återigen ska kunna använda sina ben. Vi var överens om att han först måste återhämta sig från sina diarréer och andra problem sekundärt till dessa (urinvägsinfektion).

Men nu har jag börjat funderar på om det brukar vara så här med parkinsonpatienter, att de i sista fasen av sjukdomen – komplikationsfasen tror jag den kallas – hamnar i rullstol för gott. Oavsett träning och sjukgymnastik.
Vet inte riktigt vem som kan svara. Tror jag ska fråga hans parkinsonsköterska på 1177.

Tre hundar och ett lejon …

Akuten igen …

Jag blir så less på att man skickar in maken till akuten gång på gång. Han kom hem efter några dagar på medicinavdelning i fredags 8 mars. Orsaken då var uttorkning, förvirring, vägran att ta mediciner och äta/dricka. Svår att få kontakt med. För att förhindra att han skickas in bara för att vätskas upp, opererade de in en SVP vilket betyder subkutan venport. Det är en sorts dosa som sitter under huden vid nyckelbenet. Från den går en mjuk kateter in i en stor ven. Genom att sticka igenom huden kan man ge dropp, ge läkemedel direkt i blodet och ta blodprover utan att behöva leta efter kärl på armar, händer och fötter.

Men igår morse fick maken feber. Personalen misstänkte urinvägsinfektion (vilket han fick en lindrig släng av förra veckan då de la in en kateter i urinblåsan på sjukhuset). De lyckades fånga upp urin när de bytte blöja och han råkade kissa. Sjuksköterskan kollade med sticka som gjorde utslag och satte en odling. Jättebra tycker jag. Men när hon kontaktade ansvarig distriktsläkare (som jobbar på en vårdcentral 2 mil från boendet) ville denna inte skriva ut antibiotika utan tyckte maken skulle in på akuten. Hon misstänkte att det kunde vara sepsis (blodförgiftning).

Så jag satt i över 3 timmar på akuten med maken igår, och ytterligare 2½ timme på infektionsavdelningen där han hamnade sedan. Man satte in dropp och antibiotika och tog ju blodprover förstås. Men allt var rätt okej och redan idag skickades han hem igen. Det känns som att läkaren vill göra det lätt för sig. Inte vill ta ansvar. På sjukhuset var de rätt oförstående till varför han skickats in.

Jag tänker ta kontakt med läkaren via 1177 och höra hur hon tänker. Kanske jag borde vara glad att hon är så pigg på att skicka in honom så vi inte missar något riktigt allvarligt, men jag ser ju att maken far illa mentalt. Han vill själv inte in.

Så här ser en subkutan venport ut när man kopplat in dropp. Slangen försvinner upp över axeln och det är inte så stor risk att den blir klämd eller att han river bort den.