Idag på förmiddagen hade vi besök av en av fyra sökande till assistentplatsen. Eller platserna, för det behövs två säger handläggaren (som egentligen kallar sig enhetschef men jag tycker handläggare låter lämpligare…). Det var en kvinna i fyrtioårsåldern – hon beklagade att hon inte var 50+ vilket maken och jag sagt skulle vara ett plus. Men viktigare är att hon verkade lugn och trygg och hade många års erfarenhet inom omsorgen, senast som personlig assistent.
Glömde fråga efter hennes utbildning…
Mer på pluskontot var att hennes familj har både hund och hästar och att hennes sambo är snickare… Jo faktiskt kan det vara ett plus för vi behöver en pålitlig sådan som kan byta ut några murkna brädor på husfasaden. Vi bor i eget hus på landet, det är byggt 93 och nu börjar ett och annat behöva åtgärdas. (Hör att jag suckar…) Hundar har vi tre av så ett villkor vi satt är att assistenten ska gilla hundar.
Fanns det något minus då? Skulle väl vara då att hon inte vill jobba nattetid. I mitt schemaförslag – som handläggaren går efter – ingår att jag åker bort varannan torsdag – söndag dvs tre nätter. Men det trodde inte handläggaren kommer bli ett problem, den manliga sökanden har ofta jobbat natt. Han är bara i 30-årsåldern vilket är lite synd, men tydligen mycket duktig och uppskattad även han. Sen kan dom plocka in annat folk till nöds. Nattpatrullen finns ju också kvar som ett alternativ, ett sämre sånt tycker maken, men i nödfall så får han finna sig. Vi kommer ha hemlarmet kvar.
På eftermiddagen hade vi alltså handläggaren här, en slump att det blev samma dag. Hon lovade att prata med den kvinnliga sökanden redan på måndag så att hon kan säga upp sig snarast. Hennes tjänst nu är också inom kommunen men under annat styre.
Det är svårt att få överblick över alla dessa varianter av stöd, inte bara skilja på landsting, kommun och F-kassa, utan olika avdelningar inom kommunen också. Typ.
Är så väldigt glad över att jag lämnat hela ansvaret för ”assistenteriet” åt kommunen så jag själv slipper undan så lindrigt. Inget arbetsgivaransvar, ingen rapportering-skyldighet. Bara välja och vraka, tacka och ta emot.
Var det något mer? Jo, vi kommer få besök av diverse fackfolk. En larmkille som kommer undersöka bästa sättet att väcka assistenten när maken behöver handräckning nattetid (varannan helg när jag är borta hemifrån). För man kan inte begära att assistenten sover på bäddsoffan i samma rum, så som jag gör. Ska kanske påpeka att det inte rör sig om vakenjour utan assistenten får sova. Bara hen fixar att medicinera maken två gånger på natten och att hjälpa honom till toaletten.
En sjuksköterska ska också dyka upp eftersom denna avdelning (omsorgsförvaltningen tror jag den heter) har sina egna såna, inte samma som inom hemsjukvården. Troligen arbetsterapeut också för att kolla vilka fler hjälpmedel vi – eller rättare sagt assistenterna – kan tänkas behöva för att kunna bistå maken på ett bra sätt. Vridplatta nämndes. Och jag frågade efter motor att sätta på den fortfarande rätt nya komfortrullstolen (HD kallar somliga den). Jo faktiskt! Hon som söker tjänsten berättade att man kan ha en lös motor som man fäster på rullstolen! Vore verkligen bra för på vår grusbelagda byväg orkar då inte jag skjuta på maken i rullstol och med bara rollator vågar vi oss inte ut längre. (Har fått skynda hem efter bilen när maken kollapsat bara ett par hundra meter hemifrån.)
Tänk så mycket hjälpmedel det finns! Är så tacksam för all hjälp vi får, för vi skulle inte ha råd att betala själva. Och så glad att vi sökte personlig assistent!
Hon som söker assistentplatsen berättade andra intressanta saker också. Som att hon har jobbat på särskilt boende men där trivdes hon inte alls. De var så få personalmässigt att de inte kunde göra annat än det nödvändiga. Inga spontana utflykter. Måste alltid vara minst två personal kvar i huset. Mycket bättre då att vara personlig assistent!
Hon bekräftade att hon kan hjälpa mig med sånt som maken skulle gjort om han var frisk. Dock inte laga bilen… Men tvätt, städning, matlagning, bakning…
Framför allt vill jag att hon ska umgås med honom, så där som jag själv inte längre fixar. Bli hans vän, fast det är kanske att hoppas för mycket.
Sanningen är väl den att jag vill att assistenten ska ersätta mig så mycket som möjligt.
Fru Parkinson 